tisdag 15 december 2009

15 December


Julen är här, och helvetet börjar.
Precis som det var förr.
Hur ska man göra för att jag någongång ska tycka om julen, iallafall lite..?
Kommer säkert vara frånvarande väldigt mycket nu.
Finns så mycket att tänka på. Vart ska jag va under julen?
Hemma? Här? Jag vet inte.
-
Jag har inga krafter längre som jag kan kämpa emot med.
Hela jag bara faller, precis som året innan.
Jag måste ta mig igenom det här ännu en gång, och flera andra gånger.
Måste försöka hitta ett sätt att koppla bort alla minnen som kommer upp,
Koppla bort allt det dåliga och försöka ha det roligt.
Julen ska ju vara något fint, men det är den inte för mig.
-
På kvällarna river ångesten i mig, det känns som rivsår som bränns.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, ligga och bara va.
-
Ångesten kommer med rusande fart.
Springer emot mig som aldrig förr.
När ska jag hitta en väg så den försvinner?
Vart ska jag gömma mig så den inte ska hitta mig?
Det är kallt och jag fryser.
Ensam vandrar jag i mörkret,
och känner hur ångesten flåsar mig i nacken.
Finns det någon där ute?
Jag behöver svar på alla dessa frågor.
Snälla Gud, ge mig ett tecken på att det finns hopp.
Hopp för att överleva denna hemska mardröm.
Finns det något att kämpa för?
Vissa dagar, hittar jag ingen anledning alls till att fortsätta.
Fortsätta vandra på denna långa väg.
-
Jag vill försvinna bort, till det ljusa för i mörkret är allt hopplöst.
Jag vet inte längre vem jag är, eller vem jag vill vara.
Känns som jag sticker ut ur mängden, det jag vill är att passa in och
bli en normal människa igen.
Vissa dagar, så orkar jag bara inte kämpa emot.
-
(12:56)

tisdag 8 december 2009

8 December


Tålamod.
"Det kommer att fixa sig.
Allting kommer att bli bra."
Det kommer inte bli så som du en gång sa.
-
Allt är så jävla jobbigt just nu, uppochner med humöret - Förlåt för det.
Men bara det att.. Det är massa saker nu som händer och har hänt.
Har fått reda på en sak som är väldigt viktig för mig.
Vill inte ta det här, men vissa utav er vet.
-
Måste jag ta allt själv?
Jag kan knappt gråta längre, det känns som dom är slut.
Det svider i själen det du sa, Mamma.
Men det var nog det bästa.
Du försökte bara skydda mig.
-
Ensam i mörkret, när allting faller i bitar.
När ska någon hitta dom här bitarna så att allt blir bra igen?
Jag vill kunna klara mig själv, men det kommer väl aldrig hända.
Jag behöver verkligen alla just nu,
Fejkar ett leende varje dag så att ingen märker.
Jag har lyckats, lyckats dölja det väldigt bra.
.-
Jag ska säga er en sak, det här ä'r väldigt jobbigt.
Och det tar på mina krafter, mitt humör går uppochner,
jag vet inte längre vem jag är, eller vart jag ska gå.
Vilken väg ska jag vandra?
Jag vet inte.
Massa konstiga saker händer nu, och varje dag tänker jag;
"Det måste vara något fel på mig."
Men jag lyckas aldrig komma på svaret.
-
Jag försöker följa "reglerna" - Le, låtsas som allt är bra. Ingen får märka, för då rasar jag.
Klarar inte av att stå på benen mer, det gör ont, ett slag i bröstet.
Jag orkar inte sträcka på mig när jag faller, jag vågar inte ta riskerna.
En del av mig vill vara kvar, men den andra delen...
Vill inte ha mig kvar.
-
det överväger.
Lämnar jag allt snart?
Eller ska jag fortsätta..?
För nu orkar jag inte längre.
-
(21:02)

måndag 30 november 2009

30 November

Oseriös bild..

Det är så förvirrande, jag har inte en aning om hur jag ska göra längre.
Jag vet inte vad jag har gjort, jag vet ingenting.
Och nu har jag satt mig i en sits där jag inte kan kontrollera någonting.
Jag kallsvettas, jag blir nervös, och tårarna börjar rinna.
Hur ska jag kontrollera detta?

Det är så svårt, jag har levt utan dig.
Just nu, känns det bara som jag vill...träffa dig så allt är över sen.
Jag kommer inte vara lugn i själen förrän jag träffar dig..

Hjälp mig.

söndag 22 november 2009

22 November


Hur ska man förklara hur man känner ?
Till vem ska man vända sig när allt går fel ?
Ni ger inga tecken på att ni finns.
-
Mamma, jag trodde jag kunde vända mig till dig när allt känns fel,
när allt blir hopplöst, när jag vill berätta hur jag verkligen mår.
Men idag fick jag svaret - du orkar inte höra mer.
Jag vet att jag ringer till dig, säger ofta massa skit.
Men det är sanningen, jag vill bli bättre, jag kämpar på,
och jag hatar att säga sanningen till dig, men vem annars ska jag vända mig till?
Det blir mycket skit om dom här, ja, men mamma, det är så jag känner.
Jag kan inte berätta mer än mina känslor, jag överdriver ingenting.
Du verkar tro att jag har det bra, men sanningen är den att jag har ett helvete.
Jag kan inte säga sånna saker till Agneta om vad jag känner, och tycker.
För då blir det allt för mycket, hon tar det med dom, dom tar det med mig.
Jag klarar det inte.
-
Sanna, du sägs vara min bästa vän, och det är du.
Ingen förstår mig bättre än vad du gör.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen;
jag försöker finnas där för dig, men det är inte så lätt.
Men vad ska jag göra för att du ska bli nöjd?
jag är inte den tjejen som du en gång känt,
jag har blivit förändrat, jo tack jag vet.
Men jag klarar inte av allting.
Och jag tänker inte förlora dig.
Du är en del av mig, det kommer du vara föralltid.
-
En del av mig vill härifrån, en annan del vill stanna kvar.
Är det här något som kommer ordna sig ?
Eller kommer komma ett slut?
Jag frågar mig frågan varje dag;
Hur länge kommer det här hålla på?
Men allt är tyst, sedan blir det svart.
Allt går i slow-motion, dagarna rinner förbi.
Jag hinner inte göra någonting.
Jag ser bara hur ljuset kommer fram i fönstret, och därefter när mörkret kommer
och jag vill härifrån.
jag känner mig inlåst, känner mig instängd, ensam.
Varje dag är som en eld som brinner utan låga, när den är slut, så
startar allting, mörkret kommer och jag springer vilse.
Vilse i mörkret, ingen som kan leda vägen hem igen.
Jag är nu ute på hal is, vilse.
Jag vill inte ha den här smärtan som jag bär runt på.
-
Aldrig mer. Jag vill bara hem, dit där jag hör hemma.
Här; nej.
jag vill bara att allt ska få ett slut.
-
17:49

onsdag 11 november 2009

12 November


Hur orkar du göra allt det här?
Varför vill du göra mig illa, när du vet hur det egentligen är?
Jag förstår inte hur du kan vara så jävla patetisk.
Har du inte kommit över mig?
Jag vet inte vad det är, vad jag har gjort för att förtjäna det här.
Kanske hatar du mig, det får du göra, men gör mig inte illa.
Hata är ett starkt ord, men..
Jag hatar dig.
-
Du har förstört så mycket för mig,
när ska det ta slut?
Du vet själv att jag inte orkar med pressen,
orkar inte med all jävla skitsnack.
Jag hatar dig, lika mycket som jag hatar Honom.
Förstår du nu, att jag skulle vilja döda dig?
kommer inte göra det bokstavligen, men jag har god lust till det.
-
Hur orkar man egentligen lägga ner tid på att förstöra en person så mycket,
när man inte har pratar på 1 år?
Hur orkar man ens bry sig?
Du har ditt liv nu, jag existerar inte i din värld.
Det var det du sa.
Men stämmer det?
Tveksamt.
-
Jag har mitt liv här nu, och du är död i mina ögon.
Du finns inte, du dog när vi slutade prata.
Du kommer aldrig finnas för mig nå mer.
Aldrig någonsin existera i mitt liv igen.
Aldrig någonsin.
-
Jag vill inte finnas i ditt liv heller.
Aldig någonsin igen.
Det var en gång, en gång för mycket.
Inte en till chans.
Du fick den, du krossade den.
Nu får det vara slut på allting.
Låt det få ett slut.
-
Jag kan be på mina bara knän.
Lämna mig ifred.
Lämna mig bakom dig nu.
Låt mig vara död i dina ögon.
För det är då jag är som lyckligast.

onsdag 21 oktober 2009

21 Oktober


I can't do this. It's so hard to be far away from you.
I miss you so.
-
Ingen idé att jag klagar..?
Men jag vill iallafall hem.
Jag vill ha tillbaka det liv jag hade,
innan jag flyttade hit.
Här känns det som det bara blir värre och värre hela tiden,
för varje dag som går.
Men samtidigt, trivs jag här.
Här kan jag få allt jag behöver, här har jag det iallafall bra.
Jag har iallafall gjort ett framsteg - lämnat Motala.
Vilket jag trodde att jag inte skulle kunna göra.
-
6 månader har gått, och jag har åkt hem en gång i månaden.
Lite lite, men.. Man får vara glad för att man ens får åka hem.
Ett sommarlov har också passerat förbi.
Bra, fast samtidigt dåligt.
För på somrarna var jag jämt ute med allt och alla.
Här.. Nej.
Har inte kunnat göra så mycket.
-
Det spelar ingen roll längre, vilka jag har kvar från motala.
För nu vet jag, vilka det är som verkligen stannar kvar.
Vilka som inte ser flytten som ett hinder för vänskapen.
jag skiter i allt nu, även om jag saknar er så mycket så det gör ont.
Men ni har även lämnat ett stor hål i mitt hjärta.
$
jag orkar faktiskt inte lägga ner tid på att höra av mig,
orkar inte lägga ner tid på att bråka och tjafsa.
men jag har gjort nästan allt jag kan.
jag skulle kanske ha hört av mig mer, men det är inte bara jag
som ska göra det.
det känns fortfarande förjävligt att det bara är fyra stycken av hur många som helst
som har vart nere, som har fått träffat familjen.
Och jag är tacksam över att ni fyra har vart här.
Jag är glad för det.
Men ni andra..?
tänker ni ens på mig?
Jag bryr mig inte, längre.
-
Det var då, inte nu.
Jag köper faktiskt inte att ni vill komma bara för att jag ber er.
jag orkar inte med sånt skit.
Och även om jag skiter i dom flesta i Motala så ska ni inte tro att jag bara glömmer allt och
bara.. verkar som jag inte bryr mig.
Jag bryr mig, det kommer svida, men den smärtan får jag ta.
-
Dildo, jag orkar inte med allt som har varit.
Orkar inte med all tjafs.
Vill faktiskt att det ska bli som förut.
jag saknar dig, du behöver inte tro det, men det gör jag.
jag vet att jag inte vart världens bästa vän, men alla gör sina misstag.
Och den här gången gjorde jag ett, samt du.
det var bådas fel den här gången.
Men jag tänker inte lägga över allt på dig, för det är lika mycket mitt fel.
Jag vet rätt mycket om dig, fast samtidigt... så vet jag inte så mycket.
Samma sak när det är om mig.
Du vet mycket, men ändå inte.
Finns så mycket mer.
Men nu är det faktiskt upp till dig.
Jag har sagt mitt.
Nu är det upp till dig om du vill gå vidare och börja om våran vänskap på nytt
eller om vi bara ska skita i det.
4 år har gått, jag tänker inte slänga bort allting.
I won't.
minnerna kommer fortfarande finnas kvar, hostattackerna, moppen, foto-dagarna, jag vet inte hur mycket
vi har gjort tillsammans. Men dom sitter fast där.
Och så kommer det faktiskt förbli.
But I love you, Girl.
I really do.
-
Jaja, nu ska jag försöka sova.
ska upp 05.30 imorgon.
G'natt.
(23:42)

söndag 18 oktober 2009

18 Oktober


När ensamheten tar över.
Jag vill inte leva med det här, en ständig ångest.
Den kväver mig.
Ibland önskar jag bara att jag var någon helt annan stans.
Jag vet inte riktigt vart, kanske där uppe med pappa?
Jag vet inte.
-
Kan han inte komma tillbaka, ner på jorden igen.
Så jag kan få se honom i ögonen, bara en gång.
Att leva utan sin pappa, är som att leva utan en värld.
Så känns det för mig.
Även om jag aldrig har träffat honom, så känns det så tomt.
Tomheten ökar mer och mer.
Men han existerar inte, har inte gjort på 17 år.
Han ser mig inte, han hör mig inte.
Han finns inte.
-
All verklighet, känns som en dröm.
Allt jag rör vid, dör.
Allt ljus som finns runt omkring slocknar.
Det är som min värld har rasat samman och jag inte kan bygga upp det igen.
-
Jag har en underbar familj jag bor hos nu,
mycket bättre än hos mamma.
Men ändå känns allt så fel.
varför?
Jag trivs, dom är helt underbara.
Men det är mig det är fel på, inte dom.
Dom gör sitt bästa, men gör jag det?
Uppskattar jag allt?
Jag vet inte, jag vet ingenting.
Vet inte ens vad det är som händer med mig,
jag flyger bara med i vindarna.
Vindarna som tar mig till olika ställen dag för dag.
Måste jag följa med?
Jag har väl inget val.
-
Jag saknar mamma, mer än vad jag någonsin gjort förut.
Nu har jag insett hur svårt det är att bo ca 17 mil ifrån henne.
Mamma och lillasyster.
Hur ska jag ta mig tillbaka?
Vill jag ens tillbaka?
Jag vet inte.
-
jag vet inte ens hur jag ska kunna förklara hur mycket jag saknar dom.
Hur mycket jag saknar deras närhet, även om vi bara bråkade.
jag är som förlorad utan dom.
Utan dom är jag ingenting.
ta mig tillbaka, eller ta er hit.
det ända jag vill, är att vara med er.
-
Jag älskar er, mamma & Lillasyster.
Ni är dom bästa jag har.
-
23:58

måndag 12 oktober 2009

11/10-09



Fucking awesome!
21st century Breakdown, Before the lobotomy, Know your enemy, King for A Day, Boulevaed of broken dreams, Good Riddance (time of your life), Last night on earth, 21 Guns, Holiday, st Jimmy(tror jag), Paradise...

The best fucking day ever! <333

måndag 5 oktober 2009

5 Oktober


I no longer know which way I should go.
I do not even know what I want to do wijth my life.
Why, it feels like the end?
I do not know where to go.
I see no light.
Is just gone in the fog, who never want to end.
Is it just beginning?
Or is it almost over?
I would not be in this place, take me away from here.
I can no longer see, everything is gone now.
It's like I have fasted in a nightmare that never want to end.
Anxiety chasing me day and night.
there is no one who understands,
why can not you just take how I feel?
The soul burns and I crushed piecemeal.
I can not have it so, help me be free!
Memories remain, they will never disappear.
They both good and bad ones.
It is them I will take with me, until everything is final.
Everything has changed, nothing is the same.
just take one day at a time, and do his.
but how to be able to walk this long road, without you helping me,
I can no more!
-
Can not fight more, because whatever I do So it will be just wrong.
Whole body seizures for every tear that flows
The days are as eternal and everything just crushed.
I can not cope with this more, just want to delete.
Away to a better world, without any problems.
For stops I left here, it will become a hell.
Not only for me but for everyone around me.
You do not understand how I have it, and how difficult it is.
Just to get through a single day is like an eternity.
I wish you could take, I wish you could see. But you're not. you will never do.
You say that you look at me when I feel shit.
you see it every time or only when I have cramps?
-
I wish you could understand how much I suffer.
and how difficult things are for me right now.
it is not easy, but I have been struggling so it goes.
But now it has stopped, I can not do it.
I can not cry more, it hurts everywhere.
the tears turned to blood, and it's like fragments of glass all over me.
I do not know what to do.
I guess I've chosen the wrong path in life.
one step further and everything is over.
please do not force me into things, you do not understand how I feel.
just think and hear you say "it will go well, you got it!"
it makes me just shake with fear.
-
I dare not, I'm too weak.
even if you say I'm strong, but you know what?
have you looked at me really closely?
makes it so you can see how much I shook.
when you know how scared I am,
of losing everything I have.
/Patricia.

tisdag 25 augusti 2009

25 Augusti

Jag betyder ingenting så vem fan skulle bry sig'
Om jag försvann en dag, nej, ingen skulle sakna mig.
Ni skulle ha det bra, slippa mina problem
Det känns som allt som händer, det är bara mitt fel
Jag älskar dig mamma men vad ska jag ta mig till
Att komma härifrån är ju det enda jag vill
Det är hemskt att må såhär
Det finns inget man kan göra, fortsätt bara att kämpa är det enda man får höra
Det är svårt att vara stark och hålla modet kvar ska jag leva eller dö
har jag ens något val?
Vill åka till himlen och stanna där för alltid, aldrig komma tillbaks till denna fuckedup tid
Jag är hatad av så många men älskad av få
Jag älskar mina vänner, min familj å så
Ni har gjort så mycket för mig å nu vill jag tacka er
men jag ska ta mitt eget liv när ni inte längre ser.
Sofijah - Fly Away.
-
jag vill inte ha det såhär längre, snälla ta mig härifrån..
Ingen snack om saken, för hur många är det egentligen som bryr sig?
-
"Jag hatar livet, men jag älskar att leva.
Jag är fri som en fågel, bunden i en kedja."
-

"Ut med aggressionen, alla har sitt eget sätt,
man blir av med känslan, den går till retrett"
-
(21:14)
-

Patricia Herrala.

fredag 14 augusti 2009

15 Augusti

Im standing here alone, trying to find a way to escape.
Im trying to find a place that I can live on my own.
It´cannot be better if im still here.
-
Jag vill leva, jag vill kunna skratta.
Men jag kan inte längre.
fejkar ett leende dag för dag - förutom idag.
Tack, you made my day, darling.
I will never let you fall to the ground one more time.
Jag vill inte leva såhär, jag vill inte ha ångesten komma
rusandes mot mig i 110km/h.
jag vill också kunna leva ett normalt och bra liv.
Som många andra därute.
men vi alla har problem, någonstans.
-
Jag behöver er här nu, mer än allting annat i världen.
Jag behöver eran hjälp.
Jag behöber era röster som säger att allt kommer bli bra en dag.
att vi ska kämpa tillsammans som en familj, oavsett om det finns hat i det.
det spelar ingen roll, vi alla är en familj. det finns ingenting man kan ändra på.
man väljer inte familjer, ta dagen som den kommer och förlåt dom andra
för misstagen, hata inte.
En hel familj vore underbart och ha, umgås allihop.
men det funkar inte.
inte i dagens läge och det har pågått i flera år.
Jag påverkas av det, även om jag egentligen inte behöver.
förstår ni inte?
en hel familj..
inte ens som är krossad i småbitar som inte går att fixa ihop igen.
En sån familj har jag.
Jag behöver er nu,
ta mig långt bort där ingen kan hitta mig.
Innan det är försent.
det är jag skälv som har valt det här, jag vet.
men jag orkar inte.
vill ingenting längre.
Jag saknar er, saknar när vi var en stor familj, även om
jag var liten. I will always remember.
jag älskar er.
-

jag vet att vi kommer klara allting tillsammans.
Bara vi vill.
Syskon.. Hjälp mig.
Eran lillasyster sitter fast i ett tomrum.
-

(00.17)

tisdag 28 juli 2009

28 Juli


nu säger jag fan ifrån..
-
jag orkar inte vänta.
3 månader har jag väntat på att ni ska komma,
ni kommer inte.
jag vet att de är svårt med pengar och så, men
ni kan faktiskt lägga undan, och så mkt kostar det inte.
jag bor inte i göteborg precis.
-
vet ni hur det känns att inte ha ngn nära att umgås med?
vet ni hur det är att sitta hemma hela dagarna och ångesten trycker?
ni kan inte ens höra av er..
några få ggr..
jag känner mig bortglömd,
så nu ger jag upp..
ni får höra av er om ni vill något.
jag tänker inte göra det..
och ni vet nog vilka ni är
och lär märka det..
-
jag orkar inte ha det så här.
jag behöver er som mest nu,
men nej.
tack.
-
(22.17)

söndag 26 juli 2009

26 Juli

jag vill inte vara kvar,
snälla bara ta mig härifrån.
Det är svårt att se andra tillsammans,
för så var det en gång jag bodde där.
Jag saknar det,
det svider i kroppen när jag tänker på det.
"Jag vill aldrig mer tillbaka, ta mig härifrån."
jag kommer ihåg när jag sa det, som det vore igår.
-
Jag menade det.
men samtidigt kan man inte lämna Motala bara sådär..
Man tror att man inte saknar skitstaden, med det gör man.
Man saknar den mer än allt.
Man vill bara tillbaka.
Sen när man väl är där, känns allt underbart,
när man har vart där ett tag, vill man bort igen.
-
Det här kanske är bra för mig iallafall,
det vet jag inte.
För jag orkar inte bara vara här.
Jag vill bort, jag vill va med dom jag älskar.
Jag vill bara härifrån.
-
Ingen lyssnar, ingen hör.
Mitt skrikande i natten.
Jag vill tillbaka.
Jag hör inte hemma här.
det har börjat bli värre nu,
jag orkar inte.
Inte igen..
-
Det börjar om och om igen,
det går i repeat.

-
Fuck you.


-

(20:58)

fredag 24 juli 2009

24 Juli


Jag fuktade läpparna,
jag försökte andas.
Mina lungor är igentäppta av smuts.
Jga mår illa.
Nålarna tränger genom huden,
jag är som förlamad.
-
Jag kan inte röra mig,
jag kan inte prata.
Min röst är borta.
Jag försöker se, men allt
är suddigt.
Jag ser ett svagt ansikte.
Hör på rösten att det är en man.
-
Jag känner hans kalla händer
mot min bara överkropp.
Jag känner igen rösten, men
vet inte vart den kommer ifrån.
-
Han skär i mig,
känner bloder rinna ner.
Jag ser lite bättre nu,
jag anstänger mig för att se vem det är.
Han börjar prata.
Nu vet jag, 100% säkert,
vem Han är.
-
Försöker skrika hans namn,
men inget ljud kommer.
Han skär i mig ännu mer,
jag somnar in.
-
Det sista jag ser, är min mammas ex.
Bilden jag aldrig kommer glömma.
-
(16.02)

tisdag 21 juli 2009

Ida Josefin Stadig. Stjärnsyster.

Ida Josefin Stadig.
Stjärnsyster.
Du vet inte vad jag skulle göra för att kunna vara hos dig hela tiden.
vad mycket jag skulle offra för att få dig att må bra.
jag vet att det inte är lätt just nu, men vi båda måste försöka.
vi kämpar tillsammans, ut ur helvetet.
rasar du, rasar jag.
vi rasar tillsammans, eller hur?
Dag & natt ska vi vandra, vandra bort från allt.
Hand i hand.
Jag är ingenting utan dig, och det här är inte bullshit.
jag menar det verkligen.
En dag utan dig, det skulle inte kännas rätt.
jag skulle aldrig någonsin klara det.
En bild säger mer en tusen ord,
och jag kan inte ens sätta min kärlek till dig på bild eller på
något annat sätt.
inte ens att skriva det här.
för det den här texten är ingenting mot hur mycket jag älskar dig.
Du är en sann vän, en underbar flicka som inte förtjänar att ha det så här.
Varför du?
-
Ingen annan flicka är som du, Jossan.
Ingen.
det finns ingen som har ett så stort hjärta.
-

"On top of the roof,
the air is so cold and so calm.
I say your name in silence,
You don't wanna hear it right now.
The eyes of the city
Are counting the tears falling down
Each one a promise
Of everything you never found
-
I scream into the night for you,
Don't make it true
Don't jump
The lights will not guide you through
They're deceiving you
Don't jump
Don't let memories go
Of me and you
The world is down there out of view
Please don't jump
-

You open your eyes
But you can't remember what for
The snow falls quietly
You just can't feel it no more
Somewhere out there
You lost yourself in your pain
You dream of the end
To start all over again
-

I scream into the night for you
Don't make it true
Don't jump
The lights will not guide you through
They're deceiving you
Don't jump
Don't let memories go
Of me and you
The world is down there out of view
Please don't jump
Don't jump
-
I don't know how long
I can hold you so strong
I don't know how long
Just take my hand
Give it a chance
Don't jump
-

I scream into the night for you
Don't make it true
Don't jump
The lights will not guide you through
They're deceiving you
Don't jump
Don't let memories go
Of me and you
The world is down there out of view
Please don't jump
Don't jump
And if all that can't hold you back I'll jump for you"
-
Tokio Hotel - Don't Jump.
-
(vi båda hatar tokio hotel, men den låten..jag älskar den.)
-

det stämmer perfekt.
Babe.
snälla..
Tillsammans.
Du är mitt solljus under dagarna.
du är verkligen underbar,
du får mig på bra humör.
och bara av att veta att du är på bra humör,
får mig glad.
Jag älskar dig något extremt mycket, jag blir galen.
Fan, dom tre orden är ingenting mot hur mycket jag älskar dig.
Tillsammas, Stjärnsyster.
Föralltid.

-

Hoppar du, hoppar jag.

-

(01.08)

söndag 19 juli 2009

20 Juli

jag kan inte stå emot.
jag måste ha någon vid mig hela tiden.
någon som kan hjälpa mig när jag faller.
-
två dagar, och nu är jag tillbaka i skiten.
jag orkar inte, här är jag för isolerad.
'Hemma', kan jag göra vad fan jag vill..
där har jag någon, här har jag ingen.
-
'jag försöker hitta mig själv, jag försöker gå
rätt väg.
jag skriker så högt jag kan, och ingen hör.
jag söker mig till något som inte finns.
det ända jag vill är att komma till rätta igen.
hitta mig själv och få förtroendet tillbaka.
jag söker mig tyvärr till rakbladen.. igen.
när ska det här ta slut?
"along hard road out of hell."
-
allt som hände förut, kommer upp igen.
jag vill inte minnas, men jag kan inte glömma.
jag kan inte förlåta, jag vill inte tänka tillbaka.
men det gör jag ändå, varje kväll.
när allt är nersläckt och tyst, jag försöker sova.
kommer bilderna upp, bilderna jag aldrig vill se igen.
när tar det slut?
när ska ångesten lämna mig ifred?
-
att vara den jag är idag, svider.
allt jag gör mot alla andra omedvetet dödar mig.
jag menar inte med att vara elak,
men ångesten gör så mkt så jag vet inte längre vad jag håller på med.
jag vet inte längre vem jag är,
jag vet att jag har ett namn, en ålder.
jag vet inte hur jag är som person,
jag vet ingenting.och ingen känner mig längre,
jag förändras från dag till dag.
ångesten fortsätter smyga sig in i mig,
den vinner varje gång.
nu visar det sig att jag inte är så stark som jag en gång var.
den har all min kraft, min styrka är borta.
det är som någon skär i mig, djupt och långsamt.
smärtan tar aldrig slut.
I hopp mot att nå ljuset sjunker dag för dag.
min kamp mot ångesten är oförglömlig och besvärlig.
jag försöker överleva smärtan, jag har kommit långt.
men nu börjar det svida, som någon häller salt i ett färskt sår.
jag har sår över hela min kropp, såren blit till ärr.
dom såren kommer sitta på min kropp livet ut.
det spelar ingen roll om jag gör allt som går för att det ska försvinna.
dom sitter kvar. '
-
_________________________________
-
21-22 Augusti <3
-
(02.54)

torsdag 9 juli 2009

19 Juli

jag vet att jag gjorde fel.
Jag vet mycket väl att jag sårade dig.
det var inte meningen.
Jag tror bara att jag hellre vill ha dig som vän.
iallafall vad jag känner nu.
Tro mig, jag har känslor för dig.
men inte tillräckligt.
Att det pirrade i magen när jag såg dig,
kan ha vart för att jag var lite smått nervös för att
jag inte träffat dig på länge.
det kan vara så.

förlåt för att jag inte sa allting innan.
förlåt för att jag tog ett steg för mycket.
jag borde ha berättat, jag ångrar det nu.
ibland gör man misstag, det vet du med.
förlåt.
There is a pain, deep inside me.
and it hurts so badly when I think of you..
I don't know why, And I can't remember the things i said.
Im sorry for everything I've done, and I hope you will
give me another chance.
And I promise, I won't lie, I'll fix all these mistakes.

________________________________________________

det är ju så att det går pt helvete nu igen.
nu när jag äntligen trodde att det skulle bli
iallfall lite bra..
jag förväntar mig inte så mycket av det hela.
men iallfall lite grann.
nu när jag är sjuk gör ju inte saken bättre precis.
det är då allt blir som värst.
b la, mycket känsligare, mer lätt irriterad..
jag blir helt frustrerad av alla tankar.
allt kommer på en gång så jag hör knappt vad det är jag tänker.
men allt kommer bli bra en dag.
hoppas jag.

___________________________________________________

Tack för veckan!
Underbart.
det behövde jag.
Ett stort fucking tack till;
Dildo, Ronja, Rickard, Jennifer, Linus, Linda, Robin, Sanna, Daniella, Mamma, Jonna, Bea, Jossan, Natta.
tack.

<3

(01.08)







onsdag 8 juli 2009

9 juli


det gör ont i hela kroppen.
det är som att hälla salt i ett öppet sår.
fast dubbelt så värre.
En dag önskar jag att allting blev bra.
Eller iallafall Okej.
bara att sitta här och vänta tills den dagen kommer.
"man får ta dagen som den kommer".
-
Funkar det här?
Funkar det att bo såhär?
jag känner mig så låst..
jag kan inte träffa folk, precis när som helst.
dom kan inte bara ringa och fråga "Tja, hitta på ngt idag?" .
Utan man måste bestämma och planera.
jag tänker inte bli van vid det.
jag har levt på ett helt annat sätt som dom har.
"vi lever i olika världar."
/ Du ser på mig när jag har ångest. Du ser på mig när jag mår skit.\
Nej, det gör du inte.
har du märkt något dom här senaste dagarna?
Nej.
Du märker ingenting, du fattar mer.. men du är som dom andra.
inget speciellt..
jag vill bara härifrån.
-
Som ett glas, krossats i småbitar.
Så trasig inombords är jag.
Känns som folk ignorerar mig.
Varför?
jaja, jag har iallfall gett upp.
Ser inte något ljus i livet längre.
-
(02.48)

tisdag 7 juli 2009

snälla, snälla, låt allt bara sluta.
orkar inte han det såhär längre.
jag vill bara ge upp, men ändå så kämpar jag.
jobbigt, jag orkar inte mer.
jag vill bara komma bort ett tag, till en plats där man inte behöver
oroa sig.
bara bort, va för mig själv. alldeles ensam.
saker går snett nu hela tiden.
dage efter dag så kämpar man tills kraften tar slut.
det är inte mkt lättare nu när man slutar röka heller.
allt blir bara värre då.
-
vill bara skära upp armarna eller ngt..
skulle kanske lätta..
samma saker händer om o om igen..
jag orkar inte mer.
ta mig härfrån snälla.
-
jag lär sticka snart, ngn som hänger på ?
för jag orkar inte..
vet inte vad som är felet men..
det är ngt som inte stämmer.
jag klarar inte det här.
nej.
jag vill dra.
långt härifrån.
-
jag kommer ge upp på vägen.
-
jag saknar dig leo.

måndag 6 juli 2009

7 Juli


Jag tänker inte fortsätta med det här mer.
Jag vill åka hem, hem till familjen.
Dit jag hör hemma.
En dag kommer allt bli bra, jag vet det.
jag vet att man inte kan bara göra det hux flux, men
jag trodde inte man kunde sakna motala så här mycket.
motala är en fucking äcklig skitstad, men det är för underbar.
man saknar den när man är borta.
man vill bort därifrån och tror att man inte kommer sakna den.
man kommer inte undan lätt.
-
Jag tänker inte fortsätta mer.
jag tänker dra, tänker inte komma tillbaka.
Kommer inte komma tillbaka..
jag skiter i allt nu,
jag ger upp.
jag tänker inte leva med pressen, jag vill
göra det jag själv känner för, för stunden.
tänker inte gå efter andras villkor.
Regler - är det värsta jag vet.
Jag måste bygga upp mina egna - tänker inte gå
efter någon annans.
Just nu, vill jag bara hem.
jag har sån fruktansvärd hem längtan.
jag vill hem till mamma igen,
jag vill hem och börja om på nytt.
jag vill ha allt det där, som jag aldrig fick.
Vill inte leva med den hopplösa tomheten som jag har.
det orkar jag inte.
-
jag har ingen lust med någonting längre.
jag vill inte äta, jag vill inte dricka, jag vill inte sova, jag vill inte någonting.
jagorkar inte, har ingen energi.
jag bara.. vill inte mer.
det känns fucking hopplöst.
jag vill hem, hem till mamma.
och inte bara över en helg.
______________________________
-
jag vill inte mer.
-
(02.50)

tisdag 30 juni 2009

30 Juni


"Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat."
Det är er jag älskar, det är ni som gör mig hel.
Utan er, skulle jag inte finnas vid liv idag.
Utan eran hjälp, utan eran röst skulle jag vara försvunnen.
Ni får mig att stå på benen när allt blir tungt.
det är ni som får mig att vilja stanna kvar,
ni får mig att kämpa vidare - att kämpa för något värdefullt.
Jag älskar er oerhört mycket.
Ni vet vilka ni är.
the tree of you.
Tack.
-
Dag efter dag, längtar jag.
Jag längtar efter dig.
det var så längesen nu.
Det känns som en evighet.
En evighet i tomrummet.
det spelar ingen roll om andra finns i närheten av mig.
jag är tom, själen är som försvunnen när inte du är här.
Sånna känslor, kommer jag aldrig få för någon.
inte sånna känslor jag har för dig.
Du har något speciellt, jag vet inte vad det är.
Du har glimten i ögat.
Även om du inte är världes bästa,
så är du en ängel för mig.
Tiden med dig var nog det bästa.
Minnerna sitter kvar föralltid.
Samma känslor för dig, som jag hade förut.
Samma blickar jag gav till dig då, ger jag dig nu.
du lyser när det är som mörkast.
du lyser starkare än solen.
"en dag, kommer allt bli bra."
det är inte omöjligt.
Jag är vid din sida, även om det inte märks.
Så kommer jag Alltid finnas där på ett eller annat sätt.
Du har mina ord - Jag Lämnar Dig Aldrig.
även om du lämnar mig, kommer jag alltid stå fast vid din sida.
även om du hatar mig, det spelar ingen roll.
jag älskar dig nu, jag älskar dig sen - no matter what.
Im lost without you.
-
Allt kommer bli bra, kämpa vidare.
även om det inte alltid går som det ska,
så kommer du klara det.
Jag blir nervös när jag ser dig.
Jag skakar.
Är jag kär?
Ja, kärare än någonsin.
-
Jag älskar dig.
Du vet vem du är.
-
D.
-
(19.29)

måndag 29 juni 2009

Metal Town 26-27 Juni







Fredag 26 Juni.
-


Fett värt asså!
det var verkligen underbart.

Träffade Caisa på stan så gick vi tre tillsammans ner till frihamnen
vet inte hur länge vi fick köa men, jag höll på o svimma ._.

sen träffade vi Matilda som stod redan i kön med sin bror Joakim ^^

Sen när vi kom in så mötte vi upp Sofie och Filippa.

Vi gick direkt och kollade på Pain för vi missade Dead By April.

Fast hann se lite grann utav dom :)

men vi tröttnade rätt fort på Pain så vi gick till close-up och kollade på Cedron

istället.

Sen gick vi runt där och svettades ihjäl..

det va seriöst skit varmt. :o

vid 23.00 eller ngt så började Slipknot spela.

Fast innan dom så vare Volbeat så jag, Caisa och Matilda gick och kollade på Volbeat

- stod längst fram ofc, sen fick jag för mig att jag skulle gå tbx till Erika som stod ungefär

längst bak. så jag och Matilda gick.

sen ångrade vi oss och försökte ta oss tillbaka till Caisa igen som fortfarande stod längst fram.

men vi lyckades inte.

vi stod där ihop trängda bland massa folk som puttades hela tiden.

Våra ben i kroppen gick av.

efter 1 timme och 30 minuter eller något efter att Slipknot börjat spela så blev

Matilda upplyften av ngn kille fram till väktarna, strax efter lyfte dom upp mig.

kul kul. nej, jag kunde inte gå.

jag hade jätte ont i fötterna, ont i höfterna, ont i armarna, nacken, huvet,

överallt!

kuk i den kvällen, men fan va de va kul nu när man tittar tillbaka xD

Efter Slipknot så mötte jag upp Robin Ågren, hälsade o pratade med han tills Caisa kom.

tillslut kom hon så vi gick åt varsitt håll sen.
-

Lördag 27 Juni.

Jag & Erika kom till Metal Town vid typ 3 eller något, vi mötte upp Matilda, vi drog till Close-up

och träffade på Tobbe (TobN) kände inte igen han först xD

och kollade på August Burns Red.

Efter att dom hade spelat så kom Bring Me The Horizon upp på scen - längst fram ofc.

Mötte upp Caisa också.

Matilda den pussyn fick gå backstage på BMTH -.-'

hatar henne :P

men hon tog lite kort :)

dom var underbara!
efter det så mötte vi upp Erika, men hon stack, sen kom Jocke.

Tappade sin mat på marken p.g.a Matilda som han åt -.-

ja, men Bring Me The Horizon signerade iallfall så de va fett värt.

JAG FICK EN KRAM AV OLI SYKES! :D

(fast de va Matilda som frågade åt mig ._. Tack<3>
"Because of your phones, I can see your tits" HAHAHAHHAHA Got yah!

men iallfall, så drog vi lite överallt och sen till slut kom Manson!

FY FAN VAD JAG SKREK!

Åh! underbart! - Längst fram! <3333333333

FETT VÄRT!

-

the best days of my life.


(03:06)

måndag 15 juni 2009

15 Juni


jag blir sämre och sämre för varje dag som går.
Ibland känns det som jorden ska gå under, att jag är inne i ett skal.
och utanför skalet finns ingenting.
allt känns som en dröm.
en dröm jag aldrig kommer ur.
jag lever ensam i en värld där inte kärlek existerar.
i en värd som inte finns.
är det normalt?
jag ställer frågor till mig själv, men jag får aldrig några svar.
det finns inga svar på dom frågorna jag vill fråga någon.
Jag ser ingen framtid för mig själv,
jag ser knappt mig själv som mår bra.
jag ser ingenting, allting har bleknat.
bitar faller, och jag krossas av sanningen dagligen.
ibland känns det som livet är hopplöst.
men i vissa stunder uppskattar jag livet.
oavsett om det har hänt skit i det förflutna.
det är svårt att glömma,
men jag uppskattar livet i vissa tillfällen.
-
och om jag bara kunde,
så skulle jag spola tillbaka tiden.
Finnas där för dig mer än vad jag gjort.
men det går inte.
jag önskar att allt var bra.
"jag skulle vilja dra ur dig allt skit du har inom dig,
jag skulle ta smärtan ifrån dig, ta den skit du har till mig.
Du förtjänar allt det bästa,
men det gör inte jag."
Förlåt att jag inte funnits där tillräckligt för dig, Leo.
Förlåt.
-
Allt det som hände, för 7 år sen.
sitter fortfarande kvar som klister.
det vill inte försvinna, hur mycket jag än kämpar
och slåss för att det ska försvinna, så ger det aldrig upp.
Den bilden av allting, den hemskaste bilden ser jag varje dag.
en bild man inte vill bära med sig i sitt liv.
En bild man bara vill glömma.
men så funkar det inte.
även de bra bilder sitter kvar,
även de dåliga.
vad kan man göra mer än att försöka bearbeta det?
Ingenting.
-
det finns ingenting kvar.
Allt har bleknat.
Till och med jag.

måndag 8 juni 2009

8 juni


ångesten tar över.
jag vill inte mer.
kan inte låta det gå vidare nu.
jag måste ge upp,
har ingen livslust kvar.
Allt blir förstört, och hela jag faller i bitar för varje minut som går.
orkar inte hålla allt inom mig längre.
jag orkar inte.
jag ger upp.

torsdag 4 juni 2009

5 Juni

press, press, press!
jag orkar inte mer nu!
det blir för mycket,
seriöst Soc, lägg ner!
ni förstör så jävla mycket!
det är väl er själva det är fel på .
så är det antagligen..
-
hur kan man vara säker,
säker på att vännerna finns där.
jag känner ångesten varje dag nu,
och den blir starkare, mäktigare.
knivhugg mot bröstet.
vill inte prata med en jävla psykolog helvete!
bara med någon som förstår.
men ingen jävel gör det.
men jag ska klara det, jag ska bli så stark som jag en gång var.
I will make it.
jag tänker inte ge upp, inte än.
jag kommer leva i flera år med skiten, men det är det värt.
livet är inte alltid smärtfritt.
alla har någon smärta.
någongång.
jag kanske kommer lida i några år till..
men det är värt all jobb.
kämpa.
-
och ni alla säger att ni finns där,
vart då?
jag är inte säker längre.
Leo & Dildo - jag vet att ni inte kan ställa upp och finnas där.
men jag vet att jag har er kvar.
men er andra,
när fan ska det ta slut?
Vi missbrukar orden "jag älskar dig",
men det är väl bara något vi säger för att det ska låta bättre.
är det inte så?
Alla jävla falska horor kan ta sig någonstas där det känns.
jag orkar inte med sånt mer.
Visst, jag ska inte säga att jag inte missbrukar dom orden,
men jag säger dom inte till vem som helst, och dom jag säger det till
menar jag inte det till dom jag säger det ofta.
Som Leo, Dildo, Jossan, och nanna.
Ni andra kan ta sig,
jag vet att jag kommer ha Jossan kvar iallfall.
kanske inte 100% säker, men jag kan alltid hoppas.
Och hon har aldrig gjort något dumt mot mig så.
Visst har vi bråkat, men vem har inte?
vänskapen måste innehålla bråk för att det ska funka.
Sanna, jag har många gånger blivit äckligt irriterad på dig,
och jag har många gånger sårat dig.
men det har du med gjort.
Du kan va jävligt irriterande, du kan va jävligt bestämmande - och få
mig få sämre självförtroende.
men jag älskar dig ändå, för en annan har inte gjort något sånt här mot mig
förut, du har hjälpt mig så jävla mkt genom åren.
och 11 år tillsammans, det är inte alla som håller ihop så länge.
Jag uppskattar allt du/ni gjort.
Tack.

men ni andra?
vart finns ni ?
ni säger att ni finns där och att våran vänskap aldrig ska ta slut, nej okej.
ni säger som sakerna för att det ska låta bra, eller hur?
ni menar inte dom alls!
Bara patetiskt.
Jag är inte världens bästa, men dom jag säger "jag finns här" till ,
till dom menar jag det, och då gör jag allt för att dom ska må bättre igen.
jag är jävligt kass på att stötta, men huvudsaken är att man finns där och lyssnar,
mer än så behöver man inte göra.
Sluta lata er och börja stötta era närmsta!
res på arlset för fan!
jag säger iprincip ingenting när folk ringer och vill berätta något, men
ibland gör jag. och det kan vara skönt, men jag är kass på det.
ibland funkar det och ibland inte.
när ska ni fatta?
-
Ni som jag snackar med,
ni säger att ni finns där för mig.
men får ni ett sms där det står "jag behöver dig mer än allt just nu." vad gör ni?
jo, ni låtsas som ingenting har hänt.
ni dissar på msn och telefonsamtal.
ni skiter i det totalt.
ni kanske bara frågar:
"vad har hänt?"
sen är det inge mer med saken, för ni skriver bara "okej"
eller något annat.
det sårar,
det svider.
att veta att ni inte bryr er.

Men det kommer ni få ångra, för en dag är det ni som ligger i skiten.
och inte fan ska jag finnas där för er.
Aldrig någonsin.


Till en Speciell Namnlös Person:

du säger att du finns där, men det gör du inte.
du kränker mig.
du får mig må dåligt.
Tjejen, du måste tänka på vad du säger.
för du har sårat mig nu riktigt mycket.
och nu känner jag att jag inte kan prata med dig som jag kunde förut.
du Var en utav mina närmaste vänner,
du var.
inte längre.
En vän sviker inte,
en vän frågar om man vill följa med hit & dit.
en vän bryr sig.
men det gör inte du.
Så lyft på ditt feta arsle och gör något åt saken innan du förlorar mig.
jag vet att du är livrädd för det,
men snart har det gått för långt.
jag tänker inte ta mer skit från dig nu, det har jag fått göra tillräckligt
jag behöver inte mer.
iallfall inte från dig.
du bestämmer över mig, du är som en jävla morsa!
jag klarart inte!
jag har min morsa som redan styr över mig.
jag har en fostermorsa som är pain in the ass.
jag har soc,
behöver jag mer ?
är inte det tillräckligt?
nej tydligen inte.
men fortsätt tryck ner mig du.
menjag tänker inte sjunka till din nivå.
Men jag kommer hämnas, riktigt mycket.
och det ska bli ett sant nöje att se dig plågas.

det var allt från mig!
godnatt.

(00.19) - förlåt Anna men jag var tvungen att skriva av mig.

söndag 24 maj 2009

3 Juni






Maybe they have their reasons.

Jag Hatar soc om ni inte visste det.

allt faller i bitar.
jag har inte en aning hur jag ska klara det.
är trött hela tiden, orkar inte göra någonting.
jag vill bara hem, hem till motala igen.
och jag önskar att allting blev som förr.
jag ville aldrig lämna stan, men jag trodde jag skulle må bättre.
men det visade sig att jag inte gjorde det.
jag hör hemma i motala,
jag hör inte hemma här.
även om jag trivs, även om jag gillar familjen så
känns det fel att bara lämna mamma sådär.
det var aldrig meningen att det skulle bli så men,
jag saknar allt.

nu är sommaren förstörd för att jag inte kan umgås med alla jag vill
umgås med.
allt har spruckit, men en dag...
det kommer en dag då jag bara drar, och då är det nog inte familjens fel.
det är mitt eget.
det är mig det är fel på, ingen annan.
jag hatar att säga det, men jag kommer dra snart.
någonstans där ingen kan hitta mig.
aldrig någonsin.

fredag 22 maj 2009

22 Maj

(no pic)
-



-'
det svider över hela kroppen..
jag får panik, vet inte vart jag ska ta vägen.
under alla dessa år har jag fått gömma mig för
ångesten.
för mörkret kommer en dag ta över mig.
smärtan slår fram och tillbaka,
vad ska jag göra ?
finns det någon utväg ?
-
jag kämpar dag för dag.
jag vet inte hur jag ska klara av det.
ska jag vara ärlig så orkar jag inte kämpa mer.
det tar för mycket på krafterna.
energin är slut.
- det fixar sig, allt kommer bli bra.
jovars, en vacker dag kanske.
men jag orkar inte vänta på den dagen.
-
för mycket folk,
för lite tid.
för mycket energi,
för lite kraft.
Han tar över mig.
nästan all min kraft, är borta
för den har Han.
-
Bilden i huvudet på kvällarna, på
när han slog henne.
"filmerna" som spelas upp i huvet på hur det var
att vara hemma när bråken förvandlades till hat
och misshandel.
Självskadebetende - jag har börjat igen.
Fan!
jag vill inte det, men jag söker mig till rakbladen.
dom kommer säkert rota igenom mitt rum -
ta allt vasst som finns.
Ingenting kvar.
Jag är inte hel.
har vart en gång..
med det var fär längesen för att minnas.

tisdag 19 maj 2009

19 Maj

So just come back we'll make it better
So just come back
I'll make it better than it ever was.
-
När jag tänker till baka på tiden som har varit,
tänker jag bara på hur underbart allting var.
Alla höll ihop, men nu har vi alla gått andra vägar.
- växt ifrån varandra.
Men även om det inte var så bra alla gånger,
så saknar jag det.
vi var som en familj.
en familj som aldrig skulle splittrats.
-
Jag vaknar med den farliga bilden i huvet, varje gång.
Bilden som får mig att skaka.
Jag är så orolig, jag vill bara finnas där, krama henne.
Hjälpa henne ur allt det farliga som rör sig runt omkring henne.
Bara dra ut smärtan och pussla ihop henne så hon blir hel igen.
Det kommer ta tid, och jag vill ge henne all tid i världen.
Det kommer dröja tills hon blir sig själv igen,
men det förstår man,
en tjej som du, behöver inte det här.
Inte efter allt du har gått igenom.
Jag önskar jag kunde hjälpa dig.
Men det ända jag kan göra är att finnas där för dig.
Jag vill ge dig min värld,
jag vill ge dig min luft jag andas.
jag vill ge dig allt bra i världen.
Du är en underbar tjej.
Jag älskar dig.
Vi fixar det här.
Vi ska klara oss igenom det här tillsammans. <3
Du lever för stunden, precis som jag.
-
Det kommer dagar då livet är en katastrof, dom säger att tiden läker alla sår.
Snälla, snälla, snälla tänk igen, för det finns inget som botar min längtan hem.

söndag 17 maj 2009

17 maj


det känns som allting faller.
allt blir fel.
bara längtan till friheten gör ont.
att bara få ett slut på allting,
skulle göra saken mycket bättre.
väntan är fruktansvärd.
många ångestattacker kommer komma,
och fler utbrott, fler illamående, flera skärsår
kommer komma innan smärtan lindrar.
tänk om den aldrig kommer?
friheten..
tänk om det bara lurar mig att få komma ut i det fria,
men så händer det inte..

jag vet inte,
vet inte längre vad jag ska tro.
"det fixar sig" - hör man varje dag.
är så trött på dom orden.
Ingenting kommer fixa sig om man inte får hjälp.
jag söker, jag letar, jag skriker.
ingen hör eller ser mig.
jag är osynlig.
jag går min väg, bort från alla.
jag lämnar alla utanför mitt skal nu.
Nu blir jag instängd i ensamheten till det får ett slut.
tänker inte ta emot någonting.
jag orkar inte med deras jävla tjat.
Varje dag får man höra "jag finns här för dig",
" vi klarar dethär tillsammans" och allt det där.
men vem ska man tro på egentligen?
Alla försvinner ju, en efter en.

finns det ens någon kvar?
ja, det finns det.
3.
som jag gör allting för.
som jag skulle kunna offra mitt liv för.
Utan dom, är jag ingenting.

Ett stort Tack till;
Matilda Kaldenvik, Leo Kennberg och Josefin Stadig.
Jag älskar er.

torsdag 14 maj 2009

14 Maj


varför kan han inte lämna mig ifred?
jag krossas för varje ord han säger.
för varje steg jag tar faller jag i småbitar.
jag orkar inte längre ha det såhär, jag vill
inte krossas mer.
snart finns det ingenting kvar av mig.
jag är som ett tunt blad nu, och kan brytas av när som helst.
jag orkar inte med någonting.
jag kan gå sönder hur lätt som helst.
när ska det här sluta?
när ska ångesten lämna mig ifred?
-
ångesten tar över mig.
den har all min styrka nu.
jag vill ha hjälp, men vet inte för vad.
något jag går och tänker på hela tiden.
-
jag blir lämnad hela tiden,
det är som någon sparkar mig imagen
flera 100 gånger så jag tappar andan och förlorar synen.
jag vill inte ha det såhär!
----
han fortsätter kontakta mig,
han fortsätter göra mig illa.
jag har bett honom lämna mig ifred,
men det gör han inte.
varje gång jag hör att det är han bryter jag ihop.
jag vill inte ha något med honom o göra.
han sårar mig, och jag behöver inte mer.
jag orkar inte mer..
snälla rädda mig.

fredag 8 maj 2009

8 Maj


ångesten gräver i mig,
jag vill bara få ett slut på det hela.
-
allt går åt helvete,
vad gör jag för fel?
alla anser väl att allt är bra,
men det är det inte.
ingen ser att jag gråter inombords,
ingen ser mina tårar fallandes ner för kinderna.
ingen kan se min smärta,
när den svider som mest.
-
vissa dagar, är det helt OK.
men andra dagar, är allting bara skit.
jag önskar jag kunde prata ut med någon,
men jag litar inte på socfittorna.
jag litar på mina närmaste,
men dom kan jag inte heller vända mig till såfort det är något.
kan inte belasta dom hela tiden.
dom har sitt eget, dom behöver inte mitt.
för mitt är ingenting emot deras..
-
det bränner i huden,
som någon drar med en varm nål genom mig.
varje kväll kommer den känslan.
jag fryser, jag är kallsvettig.
något står och kollar på mig hela tiden,
jag ryser till och allt blir som is
för bara några sekunder.
-
är det ångesten som spökar?
eller är det något jag bara inbillar mig?
vill jag verkligen ha svar på det,
ha svar på något som kanske skrämmer skiten ur mig.
nej.
-
jag saknar några få,
det svider när inte dom är nära.
jag försöker hålla kontaken,
ibland går det inte så bra.
oftast jag som ringer.
men men.
vi får ta dagen som den kommer,
en dag kommer jag tillbaka.
en annan dag inte.
vi vet inte hur framtiden ser ut,
men nu har vi fått en bild av bakgrunden.
och så kommer det förbli.
ingenting går att förändra.

tisdag 5 maj 2009

5 Maj


jag känner nu att jag inte vill det här.
jag står här ensam kvar.
jag ropar efter hjälp, men det
är ingen som hör mig.
jag söker mig till dom som mår bra.
men inge verkar vilja lägga ner tid.
tid och lust.
dom säger;
" lycka till. hoppas det går bra nu"
det går inte bra om man måste göra det själv.
om man måste fortsätta gå, långa vägen
helt själv.
nu vill jag inte vara här längre.
nu har jag tröttnat.
när jag tröttnat, söker jag mig till ett nytt ställe.
försöker hitta min dröm plats,
platsen där ingen kan hitta mig.
platsen som är förbjuden.
bara till för mig.
ingen kommer i närheten.
ingen vågar.
-
jag vill att allt ska bli bra,
men jag vågar inte, så jag fortsätter fly.
fly från det mörka som är på väg att övefalla mig.
Jag vill inte börja om från nivå ett igen,
då måste jag kämpa på så jag inte har någon energi kvar.
det tar på krafterna, det tar på energin.
jag behöver styrka till att hålla mig kvar,
det kan bara vännerna ge mig.
nu är det bara,
ett tack och ett hejdå.
sen är allting över.
ska det vara så?
ska dom bara fixa ett familjehem sen bara dra?
nej, soc är till för att hjälpa.
hjälpa andra människor att hitta tillbaks till sig själva,
försöka hjälpa människorna att reda ut den trassliga tråden som är
deras liv.
inte säga saker dom inte får säga,
inte såra,
inte bara ge upp.
men det är det dom gör varje dag.
dom ger upp dom människor som mår dåligt.
sämre hjälp varje dag.
sämre människor.
det leder till
självmisshandel,
självmord.
ska det vara så?
-
alla människor har rätt att leva,
dom har rätt till att få hjälpen dom behöver.
men i dagens läge,
vill dom inte hjälpa.
folk blir mer och mer egoistiska.
förutom dom som verkligen kämpar för sina liv att dom ska må bra.
kämpar för sina närmaste kompisars liv.
försöka få dom att inse att dom verkligen är värda allting på denna jord.
pusha dom till att stanna kvar i livet, inte bara lämna allting.
men jag vet själv,
hur hopplöst allting kan kännas.
men man inser snart att det finns saker i livet
som verkligen är värda att leva för.

söndag 26 april 2009

Josefin Stadig


"du är den finaste jag vet,
du är den finaste i världen."
du vet inte hur mycket jag saknar dig.
mer och mer för varje minut som går.
du är en underbar vän.
en sån vän som du, borde alla ha.
Vi skildes åt med tårar rinnandes längst kinderna båda två.
bland annat för att vi visste att jag snart skulle lämna motala.
och det som hände.
vi visste ingenting om vad som skulle hända efter det,
när vi skulle få träffa varandra igen.
men i sommar blir det underbart.
då kan vi träffas nästan när vi vill.
-
jag glömmer aldrig sista minuten jag såg av dig.
tårfyllda ögon,
sminket rann.
jag saknar dig så det gör ont.
det svider i själen,
känns som jag fått en kniv i hjärtat när jag tänker på dig.
du betyder mer är världen,
en av dom få som jag litar på upp till 110%.
vi kan prata om allt, allt och ingenting.
och det är underbart.
jag älskar dig,
du kommer vara min bästa vän föralltid.
och vi går hand i hand genom livet.
jag älskar dig Ida Josefin Stadig.
-
(22.49)

lördag 25 april 2009

25 April


I'm not looking for attention.
I am looking for help.
I can't do this on my own.
my tears run down like razorblades
I lose myself in these fights,
I try to not think about other things.
but the dread take all my power and energy away
from me.
I try to fight back,
but I lose myself in these fights
lose myself in these fights.
-
So please, let me be free.
Free from all these insane worries and hopeless fights.
It's not enough to fight all the time,
I must do something more, but I don't know what.
Im stuck with writing these text.
just to forget what they really were about
and these words are bringing me
so deeply insane
that i don't think i could take my way out.
I drowned in my own tears,
and i've been killed by my own words.
I search to the razorblades.
but i know that it doesn't help all the time.
just for a little while.
it would be much easier just to know that
I always had someone.
-
I have, but they aren't here.
they are just a phone-call away.
-
My dream,
my dream is to walk away from the world.
walk away from everything that have been a painful disaster.
just to walk away
to walk away.
-
everything that i ever needed, is almost gone.
and that hurts.
live day after day, and do a search for something i don't know
what it is.
meanwhile, i would search myself to the razorblades and cigaretts.
they are my passion, my poison.
I need it.
allmost every minute, every second that goes.
life goes on,
well, count me in.
'cause this isn't over yet.
-
( 22.11)