18 Oktober

När ensamheten tar över.

Jag vill inte leva med det här, en ständig ångest.

Den kväver mig.

Ibland önskar jag bara att jag var någon helt annan stans.

Jag vet inte riktigt vart, kanske där uppe med pappa?

Jag vet inte.

-

Kan han inte komma tillbaka, ner på jorden igen.

Så jag kan få se honom i ögonen, bara en gång.

Att leva utan sin pappa, är som att leva utan en värld.

Så känns det för mig.

Även om jag aldrig har träffat honom, så känns det så tomt.

Tomheten ökar mer och mer.

Men han existerar inte, har inte gjort på 17 år.

Han ser mig inte, han hör mig inte.

Han finns inte.

-

All verklighet, känns som en dröm.

Allt jag rör vid, dör.

Allt ljus som finns runt omkring slocknar.

Det är som min värld har rasat samman och jag inte kan bygga upp det igen.

-

Jag har en underbar familj jag bor hos nu,

mycket bättre än hos mamma.

Men ändå känns allt så fel.

varför?

Jag trivs, dom är helt underbara.

Men det är mig det är fel på, inte dom.

Dom gör sitt bästa, men gör jag det?

Uppskattar jag allt?

Jag vet inte, jag vet ingenting.

Vet inte ens vad det är som händer med mig,

jag flyger bara med i vindarna.

Vindarna som tar mig till olika ställen dag för dag.

Måste jag följa med?

Jag har väl inget val.

-

Jag saknar mamma, mer än vad jag någonsin gjort förut.

Nu har jag insett hur svårt det är att bo ca 17 mil ifrån henne.

Mamma och lillasyster.

Hur ska jag ta mig tillbaka?

Vill jag ens tillbaka?

Jag vet inte.

-

jag vet inte ens hur jag ska kunna förklara hur mycket jag saknar dom.

Hur mycket jag saknar deras närhet, även om vi bara bråkade.

jag är som förlorad utan dom.

Utan dom är jag ingenting.

ta mig tillbaka, eller ta er hit.

det ända jag vill, är att vara med er.

-

Jag älskar er, mamma & Lillasyster.

Ni är dom bästa jag har.

-

23:58