allt faller i bitar.
jag har inte en aning hur jag ska klara det.
är trött hela tiden, orkar inte göra någonting.
jag vill bara hem, hem till motala igen.
och jag önskar att allting blev som förr.
jag ville aldrig lämna stan, men jag trodde jag skulle må bättre.
men det visade sig att jag inte gjorde det.
jag hör hemma i motala,
jag hör inte hemma här.
även om jag trivs, även om jag gillar familjen så
känns det fel att bara lämna mamma sådär.
det var aldrig meningen att det skulle bli så men,
jag saknar allt.
nu är sommaren förstörd för att jag inte kan umgås med alla jag vill
umgås med.
allt har spruckit, men en dag...
det kommer en dag då jag bara drar, och då är det nog inte familjens fel.
det är mitt eget.
det är mig det är fel på, ingen annan.
jag hatar att säga det, men jag kommer dra snart.
någonstans där ingen kan hitta mig.
aldrig någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar