22 November

Hur ska man förklara hur man känner ?
Till vem ska man vända sig när allt går fel ?
Ni ger inga tecken på att ni finns.
-
Mamma, jag trodde jag kunde vända mig till dig när allt känns fel,
när allt blir hopplöst, när jag vill berätta hur jag verkligen mår.
Men idag fick jag svaret - du orkar inte höra mer.
Jag vet att jag ringer till dig, säger ofta massa skit.
Men det är sanningen, jag vill bli bättre, jag kämpar på,
och jag hatar att säga sanningen till dig, men vem annars ska jag vända mig till?
Det blir mycket skit om dom här, ja, men mamma, det är så jag känner.
Jag kan inte berätta mer än mina känslor, jag överdriver ingenting.
Du verkar tro att jag har det bra, men sanningen är den att jag har ett helvete.
Jag kan inte säga sånna saker till Agneta om vad jag känner, och tycker.
För då blir det allt för mycket, hon tar det med dom, dom tar det med mig.
Jag klarar det inte.
-
Sanna, du sägs vara min bästa vän, och det är du.
Ingen förstår mig bättre än vad du gör.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen;
jag försöker finnas där för dig, men det är inte så lätt.
Men vad ska jag göra för att du ska bli nöjd?
jag är inte den tjejen som du en gång känt,
jag har blivit förändrat, jo tack jag vet.
Men jag klarar inte av allting.
Och jag tänker inte förlora dig.
Du är en del av mig, det kommer du vara föralltid.
-
En del av mig vill härifrån, en annan del vill stanna kvar.
Är det här något som kommer ordna sig ?
Eller kommer komma ett slut?
Jag frågar mig frågan varje dag;
Hur länge kommer det här hålla på?
Men allt är tyst, sedan blir det svart.
Allt går i slow-motion, dagarna rinner förbi.
Jag hinner inte göra någonting.
Jag ser bara hur ljuset kommer fram i fönstret, och därefter när mörkret kommer
och jag vill härifrån.
jag känner mig inlåst, känner mig instängd, ensam.
Varje dag är som en eld som brinner utan låga, när den är slut, så
startar allting, mörkret kommer och jag springer vilse.
Vilse i mörkret, ingen som kan leda vägen hem igen.
Jag är nu ute på hal is, vilse.
Jag vill inte ha den här smärtan som jag bär runt på.
-
Aldrig mer. Jag vill bara hem, dit där jag hör hemma.
Här; nej.
jag vill bara att allt ska få ett slut.
-
17:49