15 Juni

jag blir sämre och sämre för varje dag som går.

Ibland känns det som jorden ska gå under, att jag är inne i ett skal.

och utanför skalet finns ingenting.

allt känns som en dröm.

en dröm jag aldrig kommer ur.

jag lever ensam i en värld där inte kärlek existerar.

i en värd som inte finns.

är det normalt?

jag ställer frågor till mig själv, men jag får aldrig några svar.

det finns inga svar på dom frågorna jag vill fråga någon.

Jag ser ingen framtid för mig själv,

jag ser knappt mig själv som mår bra.

jag ser ingenting, allting har bleknat.

bitar faller, och jag krossas av sanningen dagligen.

ibland känns det som livet är hopplöst.

men i vissa stunder uppskattar jag livet.

oavsett om det har hänt skit i det förflutna.

det är svårt att glömma,

men jag uppskattar livet i vissa tillfällen.

-

och om jag bara kunde,

så skulle jag spola tillbaka tiden.

Finnas där för dig mer än vad jag gjort.

men det går inte.

jag önskar att allt var bra.

"jag skulle vilja dra ur dig allt skit du har inom dig,

jag skulle ta smärtan ifrån dig, ta den skit du har till mig.

Du förtjänar allt det bästa,

men det gör inte jag."

Förlåt att jag inte funnits där tillräckligt för dig, Leo.

Förlåt.

-

Allt det som hände, för 7 år sen.

sitter fortfarande kvar som klister.

det vill inte försvinna, hur mycket jag än kämpar

och slåss för att det ska försvinna, så ger det aldrig upp.

Den bilden av allting, den hemskaste bilden ser jag varje dag.

en bild man inte vill bära med sig i sitt liv.

En bild man bara vill glömma.

men så funkar det inte.

även de bra bilder sitter kvar,

även de dåliga.

vad kan man göra mer än att försöka bearbeta det?

Ingenting.

-

det finns ingenting kvar.

Allt har bleknat.

Till och med jag.