31 Juli

Jag trodde att det skulle ordna sig,

att allt skulle bli bra.

Men nu gick allt åt helvete och det känns som förut.

Fast nu har jag ingen kvar och det skapar djupa sår.

Ingen som orkar lyssna längre, för det har gått för långt.

Även om det bara är samma saker om och om igen,

så lättar det alltid lite när man pratar om det, jag är

så pass osäker så jag vet inte vad jag ska göra.

Vet inte vem jag ska vända mig till eller vart jag ska ta vägen.

Jag känner mig helt vilse på denna långa väg.

Förut hade jag så många som stod kvar vid min sida,

men nu ser jag ingen alls.

Det är mörkt överallt, jag ser inget ljus.

När ska helvetet sluta så jag kan börja om på nytt.

-

Vill bli en annan människa, inte den jag är nu.

Jag triv inte med mig själv.

Jag hatar den jag är för jag vet att det inte är jag,

det är någon annan i mig som bara förstör.

Förstör för mig och alla andra runt omkring.

Hur ska jag göra för att det ska bli bra?

Ska jag vara en liten "ängel" och inte säga ifrån?

Kanske det blir bättre då, inte vet jag.

Men svaret på den frågan kommer jag inte få svar på.

-

Man märker nu hur dåligt hon mår.

Gör sånna misstag som hon inte skulle ha gjort.

Hon är bara förvirrad vet inte hur hon ska göra.

Det har bara blivit för mycket så hon låser sig.

Hon blir tokig på folk runt omkring.

-

Men är det då inte bättre att hon tar tag i sitt liv

och låter mig gå min väg.

Inte vandra tillsammans längre som vi gjort i över 1 år.

Släppa taget och gå vidare, lösa våra problem.

Gå varsin väg, varsitt håll.. Kanske är det bäst så..?

Jag vet inte, jag vet ingenting.