28 Juli, fitt ångest!

Hur jag än gör så går allt åt helvete.
Allt rasar nu igen, jag vet inte varför.
Jag saknar familjen och vännerna så mycket så det
svider, men jag kan inte flytta tillbaka även om det
är det jag vill.
Jag vill, fast samtidigt inte.
Jag trivs här, men det bara rasar.
Vet inte vad jag vill längre.
Vet inte vem jag är längre.
Jag vet ingenting.
-
En person förändrade en del av mig.
Vet inte hur Den gjorde, men något är annorlunda.
Jag trivs med Den, på det sättet jag inte gjort med någon annan.
Jag känner mig trygg i Dens närhet.
Fast hur jag än gör så blir det ändå aldrig bra.
Jag inbillar mig bara massa saker, som inte kommer hända.
Iallafall inte från Dens håll.
Vet inte ens om jag klarar det här,
jag är ju inte ens så stark?
Nog med att jag 'är stark och har tagit mig igenom massa olika
saker, men nu... inte tillräckligt för att kunna klara av kampen mot
ångesten.
It won't go away.
-
Det verkar inte som någonting verkar vilja lösa sig.
Det har blivit för mycket.
Sånt jag bara inte står ut med.
Sånt jag inte klarar av.