8 Juli

Du sa att du aldrig skulle lämna mig,

men det är det du har gjort nu.

Du sa att du inte skulle ge upp i första taget,

men det är det du precis har gjort.

Vad gjorde jag för fel?

Det är sånt jag alltid funderar på när jag är ensam.

När ska jag sluta tänka på dom dagarna vi var tillsammans?

Ditt underbara skratt, dina dumma komentarer.

Jag vill inte att det ska vara så här, jag gör vad som helst..

För det är dig jag vill ha.

-

Hur är det hemma egentligen?

Är det så bra som hon säger att det är?

Jag vet inte, konstig stämning..

Jag stack från Motala för att kunna må bättre,

för att slippa hamna i sånna här situationer.

Men det har inte förändrats.

Jag är tillbaka i samma spår igen,

jag kom på ett annat spår förut, men den ledde tillbaka till

det gamla igen fast med olika saker som hände runt omkring.

Dom kommer inte skiljas,

men det kommer säkert komma tillbaka igen.

Att dom inte inser det, dom kanske är för blinda?

Känns faktiskt nästan bättre att vara hos mamma i Motala

även om jag hatar staden och vissa människor som bor här.

Det känns tryggare på nåt vis.

Känns inte så säkert att vara nere hos Anna och dom mera.

Jag vill ha tillbaka det jag hade förut,

men vad hade jag förut som jag inte har nu?

Jo, riktiga vänner.

Folk jag kunde prata med om allting är borta.

Eller det känns iallafall så.

-

För varje dag som går, känner jag mig bara mer och mer ensam.