Vad jag än gör, blir allt fel.
Känner mig ju såååå lyckad.
Allt känns ju så jävla hopplöst så jag orkar knappt försöka
få allting bra igen.
Ingen aom finns där längre, känns som jag bråkar
med allt och alla i min närhet.
Och jag vet att det är mitt fel, good girl.
-
Men en sak är säker, jag skiter i det här.
Jag skiter i allt för nu orkar jag inte ens tänka längre.
Alla tankar bara snurrar omkring i mitt huvud,
och nu undrar jag när allt ska ta slut.
-
Jag klagar över mitt liv hela tiden,
men varför egentligen?
För jag vet att det är många som har det värre
än vad jag har.
Men när det kommer till mig, är mina problem stora.
Iallafall för mig, kanske inte är så som alla andra ser det.
För dom vet inte.
Jag ger snart upp för det finns ändå knappt nån
chans att överleva smärtan.
-
Ångesten finns här, som den alltid har gjort.
Den bor i mig nu, och det värsta är..
Att jag börjar bli van vid den.
Även om den är vassare än ett rakblad som skär i mig.
Så känns smärtan, fast det känns knappt nåt längre.
-
Fast det finns faktiskt bra dagar också.
Det är inte alltid så här.
Det finns ljusa dagar då jag mår bra,
oh jag skriver här när det är som värst.
För jag tänker inte ta i ett rakblad nå mer.
Och jag tänker inte göra illa mig själv på något annat
sätt heller, även om det är det jag vill just nu.
Så vet jag att jag kommer ångra mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar