31 Juli

Jag trodde att det skulle ordna sig,

att allt skulle bli bra.

Men nu gick allt åt helvete och det känns som förut.

Fast nu har jag ingen kvar och det skapar djupa sår.

Ingen som orkar lyssna längre, för det har gått för långt.

Även om det bara är samma saker om och om igen,

så lättar det alltid lite när man pratar om det, jag är

så pass osäker så jag vet inte vad jag ska göra.

Vet inte vem jag ska vända mig till eller vart jag ska ta vägen.

Jag känner mig helt vilse på denna långa väg.

Förut hade jag så många som stod kvar vid min sida,

men nu ser jag ingen alls.

Det är mörkt överallt, jag ser inget ljus.

När ska helvetet sluta så jag kan börja om på nytt.

-

Vill bli en annan människa, inte den jag är nu.

Jag triv inte med mig själv.

Jag hatar den jag är för jag vet att det inte är jag,

det är någon annan i mig som bara förstör.

Förstör för mig och alla andra runt omkring.

Hur ska jag göra för att det ska bli bra?

Ska jag vara en liten "ängel" och inte säga ifrån?

Kanske det blir bättre då, inte vet jag.

Men svaret på den frågan kommer jag inte få svar på.

-

Man märker nu hur dåligt hon mår.

Gör sånna misstag som hon inte skulle ha gjort.

Hon är bara förvirrad vet inte hur hon ska göra.

Det har bara blivit för mycket så hon låser sig.

Hon blir tokig på folk runt omkring.

-

Men är det då inte bättre att hon tar tag i sitt liv

och låter mig gå min väg.

Inte vandra tillsammans längre som vi gjort i över 1 år.

Släppa taget och gå vidare, lösa våra problem.

Gå varsin väg, varsitt håll.. Kanske är det bäst så..?

Jag vet inte, jag vet ingenting.

28 Juli, fitt ångest!

Hur jag än gör så går allt åt helvete.
Allt rasar nu igen, jag vet inte varför.
Jag saknar familjen och vännerna så mycket så det
svider, men jag kan inte flytta tillbaka även om det
är det jag vill.
Jag vill, fast samtidigt inte.
Jag trivs här, men det bara rasar.
Vet inte vad jag vill längre.
Vet inte vem jag är längre.
Jag vet ingenting.
-
En person förändrade en del av mig.
Vet inte hur Den gjorde, men något är annorlunda.
Jag trivs med Den, på det sättet jag inte gjort med någon annan.
Jag känner mig trygg i Dens närhet.
Fast hur jag än gör så blir det ändå aldrig bra.
Jag inbillar mig bara massa saker, som inte kommer hända.
Iallafall inte från Dens håll.
Vet inte ens om jag klarar det här,
jag är ju inte ens så stark?
Nog med att jag 'är stark och har tagit mig igenom massa olika
saker, men nu... inte tillräckligt för att kunna klara av kampen mot
ångesten.
It won't go away.
-
Det verkar inte som någonting verkar vilja lösa sig.
Det har blivit för mycket.
Sånt jag bara inte står ut med.
Sånt jag inte klarar av.

8 Juli

Du sa att du aldrig skulle lämna mig,

men det är det du har gjort nu.

Du sa att du inte skulle ge upp i första taget,

men det är det du precis har gjort.

Vad gjorde jag för fel?

Det är sånt jag alltid funderar på när jag är ensam.

När ska jag sluta tänka på dom dagarna vi var tillsammans?

Ditt underbara skratt, dina dumma komentarer.

Jag vill inte att det ska vara så här, jag gör vad som helst..

För det är dig jag vill ha.

-

Hur är det hemma egentligen?

Är det så bra som hon säger att det är?

Jag vet inte, konstig stämning..

Jag stack från Motala för att kunna må bättre,

för att slippa hamna i sånna här situationer.

Men det har inte förändrats.

Jag är tillbaka i samma spår igen,

jag kom på ett annat spår förut, men den ledde tillbaka till

det gamla igen fast med olika saker som hände runt omkring.

Dom kommer inte skiljas,

men det kommer säkert komma tillbaka igen.

Att dom inte inser det, dom kanske är för blinda?

Känns faktiskt nästan bättre att vara hos mamma i Motala

även om jag hatar staden och vissa människor som bor här.

Det känns tryggare på nåt vis.

Känns inte så säkert att vara nere hos Anna och dom mera.

Jag vill ha tillbaka det jag hade förut,

men vad hade jag förut som jag inte har nu?

Jo, riktiga vänner.

Folk jag kunde prata med om allting är borta.

Eller det känns iallafall så.

-

För varje dag som går, känner jag mig bara mer och mer ensam.