27 Januari - Till Anna

Jag vet inte vart jag ska börja, för det finns så mycket jag vill säga, men jag vet inte hur.

Allt är så svårt nu, och det känns som allt är hopplöst.

Men jag vet att det finns ljus därute någonstans. Men frågan är vart.

När vi pratade nere i tvättstugan så sa du att du var orolig för att jag skulle kasta bort mina drömmar och så.. Det kan jag säga att.. Det är jag med.

Har egentligen ingen aning om vad jag vill eller hur jag ska lösa allting.

-

Jag mår faktiskt inte alls bra nu, och det har jag inte gjort på ett bra tag - och det vet du.

Anledningen till varför jag har vart så tjurig dom senaste dagarna är för att jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Hemlängtan - den växer så mycket hela tiden.

Allt skulle nog kanske vara lättare om mamma bodde i närheten..Men det gör hon inte.

Och det gör så ont att vara utan henne, har aldrig varit borta från henne så här länge.

Skolan - den går bra på lektioner och så, men jag orkar egentligen inte göra någonting.

Men jag kämpar på för att få bra betyg, och gör allt för att jag ska slippa IV.

Men nu orkar jag inte längre, jag orkar inte låtsas le och vara glad varken här eller i skolan.

Vissa dagar måste jag bara, för att inte allt ska gå ut över alla andra.

Men det gör det ändå.

Anledningen till varför jag inte ville gå till skolan idag, varför jag inte sa något.

Är för att jag är rädd för att du ska bli arg/besviken eller något.

Det känns som något kommer hända snart, i skolan.. Och det kan lätt gå överstyr nu.

Jag vågar inte riskera att det händer någonting, för jag vill inte det själv.

Jag har många gånger försökt berätta allting för dig, men jag finner inga ord.

Kan inte förklara på ett bra sätt, det blir bara förvirrande.

Orkar inte höra varje dag att jag är liten och det, jag vet att jag är det men alla påminner mig jämt om det. Och det spelar ingen roll om du/någon pratar med dom personerna, för det kommer ändå inte lösa sig. Egentligen är det ingenting jag behöver bry mig om, för det finns ingenting att göra åt att jag är så här liten. Men ändå så tar det så hårt.

Att bara tänka på att jag inte kommer bli längre svider.

Men det är bara att acceptera - finns nog inget man kan göra.

Och när jag ser fram emot saker, så mår jag dåligt - varje gång.

Ska det vara så här? Jag vet inte.

-

Om vi bara kunde byta plats, för bara någon timme eller två. Så skulle allt vara mycket enklare.

För då skulle du förstå mer.

En del av mig vill hem, den andra vill stanna. Men det överväger, har känt det länge nu - jag vill hem.

Inte för att jag kan kalla det hem längre men.. Hem till mamma vill jag.

Även om jag vet att det det kommer börja om från början igen.

Men det känns bättre, tryggare.

Och jag säger inte att jag inte känner mig trygg här - för det gör jag.

Men mamma är alltid mamma, dom saknar man alltid, oavsett hur mycket fel dom gjort.

Om du bara kunde känna smärtan i mig, så skulle du förstå.

Om du bara visste hur mycket jag kämpar för att klara mig genom dagen.

-

Jag vet att det är jobbigt just nu, för alla.

Och på så sätt vet jag inte hur jag ska bete mig.

Skulle vara rätt skönt att få vara hos Niina eller något ett tag, för här känner jag mig inlåst.

Det är rätt skönt att vara hemma från skolan ibland, och jag vet att det blivit att jag vart borta en gång i veckan nu. Men det är det att jag inte har någon energi, för det känns bara som att allt kommer gå åt helvete.

Jag vet inte längre hur jag ska bete mig/göra så att allt blir bra igen.

Jag bara önskar att jag var liten igen, då man slapp tänka på allt.

Och tanken/känslan har slagit mig allt för många gånger nu..

Att jag inte orkar mer.

-

Nej kom inte upp, orkar ändå inte prata.

Ville bara att du skulle veta, fråga mig inte varför jag ens skrev det här.

Det är bara något som jag tänkt på länge nu.

Allt har rastat, men det är ingen som förstår mer än jag själv.

-

/Patricia (12.12)