-

Sitter på en ny fosterfamilj nu i västervik.
jag har bott här i 3 dygn nu och det är helt Okej.
Men nu börjar ångesten komma och nu är det bara jobbigt.
jag kan säga såhär;
jag saknar motala som fan. men det kanske är lika bra att jag inte
flyttar tillbaka för då är jag på nivå 1 igen.
det här är chansen för mig att börja om på nytt och ta tag i mitt liv.
det här är nog den ända chansen.
men jag vill fortfarande ha kontakt med vissa från motala,
även om det inte är så speciellt lätt men just med;
Matilda, Nanna, Jossan, Robin, Karolina och Linda.
ni är dom som betyder mest för mig.
vissa utav er betyder lite mer.
men det är för att jag har känt att jag har kunnat lita på er upp till 110%.
jag nämner inga namn men ni vet själva vilka det är.
och det har jag sagt.
jag vet 3 utav er iallafall som är äkta vänner, Matilda, Jossan och nanna.
förlorar jag er förlorar jag allting.
ni är ljuset under dagen.
ni andra har jag inte så jätte bra kontakt med, men jag kan lita på er också.
men dom här tre har jag umgåtts med i några år och de är dom närmaste vännerna
jag har.

Men ångesten rusar in och ut och den smyger sakta in i mig och låter mig inte vara ifred.
jag får inte den tid jag egentligen behöver att tänka igenom saker och ting.
jag ser i syne och jag inbillar mig en massa saker hela tiden.
det känns som det står någon och kollar på mig 24/7 och att någon följer efter mig vart jag än går. och allting det som har hänt tidigare mår jag jätte dåligt över just nu.
och jag orkar inte tänka på det, men jag inbillar mig en massa saker om mamma och så
så jag måste egentligen ha någon som kan kolla hur hon mår och så, så jag vet att allting är okej.jag går och oroar mig egentligen i onödan, jag vet att ingenting kommer hända.

men nu är allting så jävla krossat och jag vill bygga upp det igen.
men det är svårt.
jag måste ha stöd.
from who?

mitt själ är krossad i småbitar...