13 maj

Det känns som att luften tar slut.
Jag kan liksom inte andas av alla dom
här tankarna som surrar omkring i mitt huvud.
"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv."
Precis så det känns.
Helt utmattad efter alla dessa tårar,
när ska det ta slut egentligen?
Det här dödar mig inifrån och jag vill inte vara med
i denna hemska lek längre.
Mörkret fångar mig, ångesten jagar mig hela natten.
Får liksom ingen ro i kroppen, ångestattacker under nätterna,
mardrömmar om att jag blir mördad & våldtagen..
Jag vill ta tag i mitt liv nu, men jag har inte orken till det.
Det är för mycket att stå i just nu, speciellt när man står ensam.

Den hemska känslan av att man står helt ensam, alla har lämnat en.
Man är vilse i mörkret och det enda du vet är att du måste hitta ljuset
fort för annars kommer du aldrig komma ur det.
Så det känns just nu, jag känner mig helt tom.
Önskar att det fick ett slut, vilket som helst bara jag slipper den här
hemska smärtan för jag orkar inte med den mer.
Jag orkar inte mer överhuvudtaget, det är för mycket.

Valborg.

Så nu är jag där igen, på botten.
Varför ska det vara så svårt att må bra?
Dom här senaste dagarna har vart ett helvete
och jag orkar inte med pressen från någon av er.

Ångesten kommer med rusande fart igen den sköljer sig
över mig som en hink med vatten och jag har ingen chans
att stoppa den.
Det ända jag vill är att må bra, men antar att man inte
kan göra det i det här samhället.
Om jag bara kunde slippa allt som har med droger och alkohol
att göra så skulle det lätta en aning.
Men det kommer väl alltid finnas runt mig.

Jag önskar att jag kunde gjort saker och ting annorlunda,
men det är för sent nu och det räcker inte med ett förlåt.
Jag vet att jag gjort fel och kunde ha gjort allt på ett
bättre sätt. Men nu är det som det är och jag kan inte göra
något mer än att be om ursäkt.
Du måste också förstå att det inte är alls lätt för mig,
jag mår inte alls bra just nu och det måste du respektera.
Sluta pressa mig så jag mår ännu sämre, det kommer komma dagar
då jag mår okej, då jag mår pissigt.
Men ge fan i att pressa mig, acceptera läget för en gångs skull.
Det är inte bara du som mår skit just nu, tänk inte bara på dig själv,
som du alltid gör..
Jag kan inte göra nåt mer och det vet du också.
Så fuck off.

Jag pallar inte mer nu, jag vill bara dra härifrån ett tag tills allt
har lugnat ner sig.
För jag känner redan nu att det inte kommer sluta bra.

13 februari

fan ta allt det här.
tårarna slutar ju inte rinna.
jag behöver hjälp.

26 December

Förvirrad.
Ena dagen får du mig att verkligen tro på någonting,
Andra dagen känns det som du kommer lämna mig.
Ska jag gå runt och vara osäker hela tiden?
Om du bara kunde ta reda på vad du vill så skulle allting underlätta.
Jag är helt splittrad, vet inte vad jag ska göra, säga, bete mig.

Du kan inte förstöra mig mer än vad jag redan är.
Det kan inte bli värre än så här.
So we're saying goodbye for all of time.
Is it over?
Why is it over?

Fuck this.

December underground

Hur kan allting rasa så snabbt bara för att man är på lite fel humör?
Jag försöker så gott det går att hålla humöret uppe. Men ingen verkar förstå hur fel det kan bli när man säger eller gör en minsta lilla fel sak.
Nu hoppas jag verkligen att det kommer funka i skolan och att jag kan fixa allt. Assistenten är fixad, du återstår det bara att se hur det går. Om det inte funkar...vad fan gör jag då?
"Le och var glad, det kunde vart värre" - Jag ler och är glad, och ändå fan blir det värre.
Orkar inte med dom här dagarna då jag sjunker ner till botten, börjar om från början igen. Jag går och väntar varje dag på att dagen ska komma då helvetet tar slut. När kommer den? Hur länge ska jag vänta?
Väntat länge nog, orkar inte vänta mer.
Det är fegt att bara ge upp. Självmord är inte den ända utvägen. Det finns möjligheter till att må bra. Man måste bara kämpa.

14 november

Luften är slut, kan inte andas.
Ni förstår verkligen inte hur jobbigt det är just nu.
Vilket jävla kaos det är i mitt huvud.
Jag vet inte vad jag ska göra, vet inte vilket beslut som är bäst.
Jag vill ju inte såra någon, men jag måste, eller hur?

Ni ser inte sprickorna, ni ser inte hur dom bara faller mer och mer.
Jag är som ett litet barn, bakom stängda väggar.
Jag skriker, men ingen hör för det är så pass ljuddämpat.
Inga fönster, inget ljus.

Jag kanske har blivit bättre, men jag mår fortfarande dåligt.
Skolan är jobbig för mig just nu, kan ni inte se det?
Försöker förklara, men ingen som lyssnar.
Well, I don't give a fuck anymore.

4 november

Jag vet inte vad jag ska tro.
Du gör mig förvirrad.

Jag orkar inte det här mer,
jag ger upp.
Skiter i dig, skiter i allt.
Dra åt helvete.