7 Maj

Blir det värre för varje dag, eller känns det bara så?

Hur ska man förklara en sån här känsla?

Jag trodde aldrig det skulle hända, men någongång tar det stop.

Det är så synd bara, att det här händer.

Allt känns väldigt spänt, nästan obehagligt.

Det är obehagligt, men det är ingenting jag kan lösa.

Det är inte ens erat fel, det bara.. händer liksom.

Tro aldrig någonsin att jag skyller på någon utav er,

för det är inte någons fel.

-

Jag är rädd.

För hur det blir efter.

Flyttar jag?

Bor jag kvar?

Jag vet inte, jag vet ingenting.

Det rör ihop sig i min hjärna, kan inte

riktigt tänka klart.

-

Skolan.

Fick veta idag att jag får IG i engelska A.

Kul kul.

Jag trodde att det gick bra, känslan.

Men tydligen inte.

Jag vet inte ens vad jag gjorde för fel eller vad jag missat.

Min lärare ville att jag skulle ha matte på heltid,

men det blir väl lite för mycket?

Så vi ska tänka igen det över helgen.

Men det är skit svårt,

jag kan knappt koncentrera mig.

Efter den där nyheten,

har det bara liksom.. rört till i huvudet på mig.

Jag vet inte längre vad det är jag säger till folk ibland.

Det är läskigt, skrämmande, obehagligt.

Jag vill fixa skolan, men det går inte.

Jag klarar det liksom inte.

& Kan inte vara hemma heller, för det

är jobbigt här med.

Så jag vet inte vad jag behöver, jag vet inte vilken väg

jag ska gå, jag vet inte vem jag ska höra av mig till

eller om jag bara ska låta allt vara och låtsas som ingenting.

Jag vet inte.

-

Vet ni hur mycket jag vill komma bort härifrån?

Om det bara var för någon vecka.

Men jag antar att det inte går.

På sommarlovet kanske, men det är långt kvar dit.

Och då kanske allt redan har gått åt helvete.

Men jag får väl ta dagen som den kommer,

precis som alla andra.

-

fuck it.