Julen är här, och helvetet börjar.
Precis som det var förr.
Hur ska man göra för att jag någongång ska tycka om julen, iallafall lite..?
Kommer säkert vara frånvarande väldigt mycket nu.
Finns så mycket att tänka på. Vart ska jag va under julen?
Hemma? Här? Jag vet inte.
-
Jag har inga krafter längre som jag kan kämpa emot med.
Hela jag bara faller, precis som året innan.
Jag måste ta mig igenom det här ännu en gång, och flera andra gånger.
Måste försöka hitta ett sätt att koppla bort alla minnen som kommer upp,
Koppla bort allt det dåliga och försöka ha det roligt.
Julen ska ju vara något fint, men det är den inte för mig.
-
På kvällarna river ångesten i mig, det känns som rivsår som bränns.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, ligga och bara va.
-
Ångesten kommer med rusande fart.
Springer emot mig som aldrig förr.
När ska jag hitta en väg så den försvinner?
Vart ska jag gömma mig så den inte ska hitta mig?
Det är kallt och jag fryser.
Ensam vandrar jag i mörkret,
och känner hur ångesten flåsar mig i nacken.
Finns det någon där ute?
Jag behöver svar på alla dessa frågor.
Snälla Gud, ge mig ett tecken på att det finns hopp.
Hopp för att överleva denna hemska mardröm.
Finns det något att kämpa för?
Vissa dagar, hittar jag ingen anledning alls till att fortsätta.
Fortsätta vandra på denna långa väg.
-
Jag vill försvinna bort, till det ljusa för i mörkret är allt hopplöst.
Jag vet inte längre vem jag är, eller vem jag vill vara.
Känns som jag sticker ut ur mängden, det jag vill är att passa in och
bli en normal människa igen.
Vissa dagar, så orkar jag bara inte kämpa emot.
-
(12:56)
