3 Juni

Maybe they have their reasons.

Jag Hatar soc om ni inte visste det.

allt faller i bitar.

jag har inte en aning hur jag ska klara det.

är trött hela tiden, orkar inte göra någonting.

jag vill bara hem, hem till motala igen.

och jag önskar att allting blev som förr.

jag ville aldrig lämna stan, men jag trodde jag skulle må bättre.

men det visade sig att jag inte gjorde det.

jag hör hemma i motala,

jag hör inte hemma här.

även om jag trivs, även om jag gillar familjen så

känns det fel att bara lämna mamma sådär.

det var aldrig meningen att det skulle bli så men,

jag saknar allt.

nu är sommaren förstörd för att jag inte kan umgås med alla jag vill

umgås med.

allt har spruckit, men en dag...

det kommer en dag då jag bara drar, och då är det nog inte familjens fel.

det är mitt eget.

det är mig det är fel på, ingen annan.

jag hatar att säga det, men jag kommer dra snart.

någonstans där ingen kan hitta mig.

aldrig någonsin.

22 Maj

(no pic)
-



-'
det svider över hela kroppen..
jag får panik, vet inte vart jag ska ta vägen.
under alla dessa år har jag fått gömma mig för
ångesten.
för mörkret kommer en dag ta över mig.
smärtan slår fram och tillbaka,
vad ska jag göra ?
finns det någon utväg ?
-
jag kämpar dag för dag.
jag vet inte hur jag ska klara av det.
ska jag vara ärlig så orkar jag inte kämpa mer.
det tar för mycket på krafterna.
energin är slut.
- det fixar sig, allt kommer bli bra.
jovars, en vacker dag kanske.
men jag orkar inte vänta på den dagen.
-
för mycket folk,
för lite tid.
för mycket energi,
för lite kraft.
Han tar över mig.
nästan all min kraft, är borta
för den har Han.
-
Bilden i huvudet på kvällarna, på
när han slog henne.
"filmerna" som spelas upp i huvet på hur det var
att vara hemma när bråken förvandlades till hat
och misshandel.
Självskadebetende - jag har börjat igen.
Fan!
jag vill inte det, men jag söker mig till rakbladen.
dom kommer säkert rota igenom mitt rum -
ta allt vasst som finns.
Ingenting kvar.
Jag är inte hel.
har vart en gång..
med det var fär längesen för att minnas.

19 Maj

So just come back we'll make it better
So just come back
I'll make it better than it ever was.
-
När jag tänker till baka på tiden som har varit,
tänker jag bara på hur underbart allting var.
Alla höll ihop, men nu har vi alla gått andra vägar.
- växt ifrån varandra.
Men även om det inte var så bra alla gånger,
så saknar jag det.
vi var som en familj.
en familj som aldrig skulle splittrats.
-
Jag vaknar med den farliga bilden i huvet, varje gång.
Bilden som får mig att skaka.
Jag är så orolig, jag vill bara finnas där, krama henne.
Hjälpa henne ur allt det farliga som rör sig runt omkring henne.
Bara dra ut smärtan och pussla ihop henne så hon blir hel igen.
Det kommer ta tid, och jag vill ge henne all tid i världen.
Det kommer dröja tills hon blir sig själv igen,
men det förstår man,
en tjej som du, behöver inte det här.
Inte efter allt du har gått igenom.
Jag önskar jag kunde hjälpa dig.
Men det ända jag kan göra är att finnas där för dig.
Jag vill ge dig min värld,
jag vill ge dig min luft jag andas.
jag vill ge dig allt bra i världen.
Du är en underbar tjej.
Jag älskar dig.
Vi fixar det här.
Vi ska klara oss igenom det här tillsammans. <3
Du lever för stunden, precis som jag.
-
Det kommer dagar då livet är en katastrof, dom säger att tiden läker alla sår.
Snälla, snälla, snälla tänk igen, för det finns inget som botar min längtan hem.

17 maj

det känns som allting faller.
allt blir fel.
bara längtan till friheten gör ont.
att bara få ett slut på allting,
skulle göra saken mycket bättre.
väntan är fruktansvärd.
många ångestattacker kommer komma,
och fler utbrott, fler illamående, flera skärsår
kommer komma innan smärtan lindrar.
tänk om den aldrig kommer?
friheten..
tänk om det bara lurar mig att få komma ut i det fria,
men så händer det inte..

jag vet inte,
vet inte längre vad jag ska tro.
"det fixar sig" - hör man varje dag.
är så trött på dom orden.
Ingenting kommer fixa sig om man inte får hjälp.
jag söker, jag letar, jag skriker.
ingen hör eller ser mig.
jag är osynlig.
jag går min väg, bort från alla.
jag lämnar alla utanför mitt skal nu.
Nu blir jag instängd i ensamheten till det får ett slut.
tänker inte ta emot någonting.
jag orkar inte med deras jävla tjat.
Varje dag får man höra "jag finns här för dig",
" vi klarar dethär tillsammans" och allt det där.
men vem ska man tro på egentligen?
Alla försvinner ju, en efter en.

finns det ens någon kvar?
ja, det finns det.
3.
som jag gör allting för.
som jag skulle kunna offra mitt liv för.
Utan dom, är jag ingenting.

Ett stort Tack till;
Matilda Kaldenvik, Leo Kennberg och Josefin Stadig.
Jag älskar er.

14 Maj

varför kan han inte lämna mig ifred?

jag krossas för varje ord han säger.

för varje steg jag tar faller jag i småbitar.

jag orkar inte längre ha det såhär, jag vill

inte krossas mer.

snart finns det ingenting kvar av mig.

jag är som ett tunt blad nu, och kan brytas av när som helst.

jag orkar inte med någonting.

jag kan gå sönder hur lätt som helst.

när ska det här sluta?

när ska ångesten lämna mig ifred?

-

ångesten tar över mig.

den har all min styrka nu.

jag vill ha hjälp, men vet inte för vad.

något jag går och tänker på hela tiden.

-

jag blir lämnad hela tiden,

det är som någon sparkar mig imagen

flera 100 gånger så jag tappar andan och förlorar synen.

jag vill inte ha det såhär!

----

han fortsätter kontakta mig,

han fortsätter göra mig illa.

jag har bett honom lämna mig ifred,

men det gör han inte.

varje gång jag hör att det är han bryter jag ihop.

jag vill inte ha något med honom o göra.

han sårar mig, och jag behöver inte mer.

jag orkar inte mer..

snälla rädda mig.

8 Maj

ångesten gräver i mig,

jag vill bara få ett slut på det hela.
-
allt går åt helvete,

vad gör jag för fel?

alla anser väl att allt är bra,

men det är det inte.

ingen ser att jag gråter inombords,

ingen ser mina tårar fallandes ner för kinderna.

ingen kan se min smärta,

när den svider som mest.

-

vissa dagar, är det helt OK.

men andra dagar, är allting bara skit.

jag önskar jag kunde prata ut med någon,

men jag litar inte på socfittorna.

jag litar på mina närmaste,

men dom kan jag inte heller vända mig till såfort det är något.

kan inte belasta dom hela tiden.

dom har sitt eget, dom behöver inte mitt.

för mitt är ingenting emot deras..

-

det bränner i huden,

som någon drar med en varm nål genom mig.

varje kväll kommer den känslan.

jag fryser, jag är kallsvettig.

något står och kollar på mig hela tiden,

jag ryser till och allt blir som is

för bara några sekunder.

-

är det ångesten som spökar?

eller är det något jag bara inbillar mig?

vill jag verkligen ha svar på det,

ha svar på något som kanske skrämmer skiten ur mig.

nej.

-

jag saknar några få,

det svider när inte dom är nära.

jag försöker hålla kontaken,

ibland går det inte så bra.

oftast jag som ringer.

men men.

vi får ta dagen som den kommer,

en dag kommer jag tillbaka.

en annan dag inte.

vi vet inte hur framtiden ser ut,

men nu har vi fått en bild av bakgrunden.

och så kommer det förbli.

ingenting går att förändra.

5 Maj

jag känner nu att jag inte vill det här.

jag står här ensam kvar.

jag ropar efter hjälp, men det

är ingen som hör mig.

jag söker mig till dom som mår bra.

men inge verkar vilja lägga ner tid.

tid och lust.

dom säger;

" lycka till. hoppas det går bra nu"

det går inte bra om man måste göra det själv.

om man måste fortsätta gå, långa vägen

helt själv.

nu vill jag inte vara här längre.

nu har jag tröttnat.

när jag tröttnat, söker jag mig till ett nytt ställe.

försöker hitta min dröm plats,

platsen där ingen kan hitta mig.

platsen som är förbjuden.

bara till för mig.

ingen kommer i närheten.

ingen vågar.

-

jag vill att allt ska bli bra,

men jag vågar inte, så jag fortsätter fly.

fly från det mörka som är på väg att övefalla mig.

Jag vill inte börja om från nivå ett igen,

då måste jag kämpa på så jag inte har någon energi kvar.

det tar på krafterna, det tar på energin.

jag behöver styrka till att hålla mig kvar,

det kan bara vännerna ge mig.

nu är det bara,

ett tack och ett hejdå.

sen är allting över.

ska det vara så?

ska dom bara fixa ett familjehem sen bara dra?

nej, soc är till för att hjälpa.

hjälpa andra människor att hitta tillbaks till sig själva,

försöka hjälpa människorna att reda ut den trassliga tråden som är

deras liv.

inte säga saker dom inte får säga,

inte såra,

inte bara ge upp.

men det är det dom gör varje dag.

dom ger upp dom människor som mår dåligt.

sämre hjälp varje dag.

sämre människor.

det leder till

självmisshandel,

självmord.

ska det vara så?

-

alla människor har rätt att leva,

dom har rätt till att få hjälpen dom behöver.

men i dagens läge,

vill dom inte hjälpa.

folk blir mer och mer egoistiska.

förutom dom som verkligen kämpar för sina liv att dom ska må bra.

kämpar för sina närmaste kompisars liv.

försöka få dom att inse att dom verkligen är värda allting på denna jord.

pusha dom till att stanna kvar i livet, inte bara lämna allting.

men jag vet själv,

hur hopplöst allting kan kännas.

men man inser snart att det finns saker i livet

som verkligen är värda att leva för.